John Ronald Reuel Tolkien (3 januari 1892 – 2 september 1973) var en engelsk författare och filolog. Han var författare till de höga fantasyverken Hobbiten och Sagan om ringen.

Från 1925 till 1945 var han, Rawlinson och Bosworth professor i anglosaxiska och en stipendiat vid Pembroke College, båda vid University of Oxford.

Han flyttade sedan inom samma universitet för att bli Merton-professor i engelska språk och litteratur och Fellow vid Merton College, och innehade dessa befattningar från 1945 till sin pensionering 1959. Han var en nära vän till C. S. Lewis, en medmedlem i informell litterär diskussionsgrupp The Inklings. Han utsågs till Commander of the Order of the British Empire av drottning Elizabeth II den 28 mars 1972.

Efter hans död publicerade hans son Christopher en serie verk baserade på faderns omfattande anteckningar och opublicerade manuskript, inklusive The Silmarillion. Dessa bildar tillsammans med Hobbiten och Sagan om ringen en sammanhängande samling sagor, dikter, fiktiva historier, påhittade språk och litterära essäer om en fantasivärld som heter Arda och, inom den, Midgård. Mellan 1951 och 1955 tillämpade han termen legendarium på större delen av dessa skrifter.

Medan många andra författare hade publicerat fantasyverk före honom, ledde den stora framgången med The Hobbit och The Lord of the Rings direkt till en populär återupplivning av genren. Detta har gjort att han populärt har identifierats som “fadern” till modern fantasylitteratur – eller, mer exakt, till high fantasy.

Han var engelsman och tänkte på sig själv som sådan. Hans omedelbara förfäder var medelklasshantverkare som tillverkade och sålde klockor, klockor och pianon i London och Birmingham. Familjen Tolkien har sitt ursprung i den östpreussiska staden Kreuzburg nära Königsberg, som hade grundats under den medeltida tyska expansionen österut, där hans tidigaste kända faderfader Michel Tolkien föddes omkring 1620. Michels son Christianus Tolkien (1663–1746) var en rik mjölnare i Kreuzburg.[4]

Hans son, Christian (1706–1791), flyttade från Kreuzburg till närliggande Danzig, och hans två söner Daniel Gottlieb (1747–1813) och Johann (senare känd som John) Benjamin (1752–1819) emigrerade till London i 1770-talet och blev den engelska ättens förfäder; den yngre brodern var J. R. R. Tolkiens andre farfarsfar.

1792 tog John Benjamin och William Gravell över Erdley Norton-tillverkningen i London, som från och med då sålde klockor och klockor under namnet Gravell & Tolkien. Daniel Gottlieb fick brittiskt medborgarskap 1794, men John Benjamin blev tydligen aldrig brittisk medborgare.

Andra tyska släktingar anslöt sig också till de två bröderna i London. Flera personer med efternamnet Tolkien eller liknande stavning, några av dem medlemmar av samma familj som J. R. R. Tolkien, bor i norra Tyskland, men de flesta av dem är ättlingar till personer som evakuerade Östpreussen 1945, i slutet av andra världskriget.

Enligt Ryszard Derdziński är Tolkiens namn av lågpreussiskt ursprung och betyder förmodligen “son/ättling till Tolk”.[5][4] Tolkien trodde felaktigt att hans efternamn härrörde från det tyska ordet tollkühn, som betyder “dumdristig”,[7] och infogade sig själv som en “cameo” i The Notion Club Papers under det bokstavligen översatta namnet Rashbold.[8] Derdziński har dock visat att detta är en falsk etymologi. Medan J. R. R. Tolkien var medveten om sin familjs tyska ursprung, var hans kunskap om familjens historia begränsad eftersom han “tidigt isolerades från familjen till sin för tidigt avlidne far”.[

John Ronald Reuel Tolkien föddes den 3 januari 1892 i Bloemfontein i Orange Free State (senare annekterat av det brittiska imperiet; nu Free State Province i Republiken Sydafrika), till Arthur Reuel Tolkien (1857–1896), en engelsk bank chef och hans hustru Mabel, född Suffield (1870–1904). Paret hade lämnat England när Arthur befordrades till att leda Bloemfontein-kontoret för den brittiska bank som han arbetade för. Tolkien hade ett syskon, hans yngre bror, Hilary Arthur Reuel Tolkien, som föddes den 17 februari 1894.[9]

Som barn blev Tolkien biten av en stor babianspindel i trädgården, en händelse som vissa tror att de senare har återkommit i hans berättelser, även om han inte erkände något egentligt minne av händelsen och inget speciellt hat mot spindlar som vuxen. I en tidigare incident från Tolkiens barndom tog en ung familjetjänare barnet till sitt hem och lämnade tillbaka honom nästa morgon.[10]

När han var tre år åkte han till England med sin mamma och sin bror på vad som var tänkt att bli ett långt familjebesök. Hans far dog i Sydafrika av reumatisk feber innan han kunde ansluta sig till dem.[11] Detta lämnade familjen utan inkomst, så Tolkiens mamma tog honom för att bo hos sina föräldrar i Kings Heath, Birmingham.

Strax efter, 1896, flyttade de till Sarehole (nu i Hall Green), då en by i Worcestershire, senare annekterad till Birmingham.[13] Han tyckte om att utforska Sarehole Mill och Moseley Bog och Clent, Lickey och Malvern Hills, som senare skulle inspirera scener i hans böcker, tillsammans med närliggande städer och byar som Bromsgrove, Alcester och Alvechurch och platser som hans moster Janes gård Bag End , vars namn han använde i sin skönlitteratur.[14]

Birmingham Oratory, där Tolkien var församlingsmedlem och altarpojke (1902–1911)

Mabel Tolkien lärde sina två barn hemma. Ronald, som han var känd i familjen, var en ivrig elev.[15] Hon lärde honom en hel del botanik och väckte i honom njutningen av växternas utseende och känsla. Unge Tolkien gillade att rita landskap och träd, men hans favoritlektioner var de som gällde språk, och hans mor lärde honom latinets rudiment mycket tidigt.[16]

Tolkien kunde läsa vid fyra års ålder och kunde skriva flytande strax efteråt. Hans mamma lät honom läsa många böcker. Han ogillade Treasure Island och “The Pied Piper” och tyckte att Alice’s Adventures in Wonderland av Lewis Carroll var “roliga men störande”. Han gillade berättelser om “röda indianer” (termen som då användes för indianer i äventyrsberättelser) och fantasyverk av George MacDonald.

Dessutom var “Fairy Books” av Andrew Lang särskilt viktiga för honom och deras inflytande är tydligt i några av hans senare skrifter.[18]

King Edward’s School i Birmingham, där Tolkien var elev (1900–1902, 1903–1911).

Mabel Tolkien togs emot i den romersk-katolska kyrkan 1900 trots häftiga protester från hennes baptistfamilj, som stoppade all ekonomisk hjälp till henne. 1904, när J. R. R. Tolkien var 12, dog hans mor i akut diabetes på Fern Cottage i Rednal, som hon hyrde.

Hon var då omkring 34 år gammal, ungefär lika gammal som en person med diabetes mellitus typ 1 kunde överleva utan behandling – insulin skulle inte upptäckas förrän 1921, två decennier senare. Nio år efter hennes död skrev Tolkien, “Min egen kära mor var verkligen en martyr, och det är inte till alla som Gud ger sina stora gåvor en så enkel väg som han gjorde till Hilary och mig själv, och gav oss en mor som dödade sig själv med möda och möda för att se till att vi bevarar tron.”[20]

Före sin död hade Mabel Tolkien tilldelat sina söners förmynderskap till sin nära vän, fader Francis Xavier Morgan från Birmingham Oratory, som fick i uppdrag att uppfostra dem som goda katoliker.[21] I ett brev från 1965 till sin son Michael påminde Tolkien om inflytandet från mannen som han alltid kallade “Fader Francis”: “Han var en walesisk-spansk tory av överklass och verkade för vissa bara vara ett gammalt skvaller. Han var… och det var han inte. Jag lärde mig först kärlek och förlåtelse av honom, och i ljuset av det genomborrade till och med det ‘liberala’ mörker som jag kom ur, och visste mer om ‘Bloody Mary’ än Jesu Moder – som aldrig nämndes förutom som föremål för ond tillbedjan av romanisterna.

Efter sin mors död växte Tolkien upp i Edgbaston-området i Birmingham och gick på King Edward’s School, Birmingham och senare St Philip’s School. 1903 vann han ett Foundation-stipendium och återvände till kung Edwards.

Under sina tidiga tonåringar hade Tolkien sitt första möte med ett konstruerat språk, Animalic, en uppfinning av hans kusiner, Mary och Marjorie Incledon. Vid den tiden studerade han latin och anglosaxiska. Deras intresse för Animalic dog snart, men Mary och andra, inklusive Tolkien själv, uppfann ett nytt och mer komplext språk som heter Nevbosh. Nästa konstruerade språk han kom att arbeta med, Naffarin, skulle vara hans egen skapelse.

Tolkien lärde sig esperanto en tid före 1909. Omkring den 10 juni 1909 komponerade han “The Book of the Foxrook”, en sextonsidig anteckningsbok, där det “tidigaste exemplet på ett av hans uppfunna alfabet” visas.[25] Korta texter i denna anteckningsbok är skrivna på esperanto.[26]

1911, medan de gick på King Edward’s School, bildade Tolkien och tre vänner, Rob Gilson, Geoffrey Bache Smith och Christopher Wiseman, ett halvhemligt sällskap som de kallade T.C.B.S. Initialerna stod för Tea Club och Barrovian Society och anspelade på deras förkärlek för att dricka te i Barrow’s Stores nära skolan och i hemlighet i skolans bibliotek.

Efter att ha lämnat skolan höll medlemmarna kontakten och i december 1914 höll de ett råd i London i Wisemans hem. För Tolkien var resultatet av detta möte en stark dedikation till att skriva poesi.[citat behövs]

1911 åkte Tolkien på en sommarsemester i Schweiz, en resa som han minns tydligt i ett brev från 1968, [T 3] och noterade att Bilbos resa över Dimmiga bergen (“inklusive glissaden nerför de glidande stenarna in i tallskogen”) är direkt baserad på hans äventyr när deras sällskap på 12 vandrade från Interlaken till Lauterbrunnen och vidare till läger i moränerna bortom Mürren. Femtiosju år senare kom Tolkien ihåg sin ånger när han lämnade utsikten över de eviga snön i Jungfrau och Silberhorn, “mina drömmars Silvertine (Celebdil). De gick över Kleine Scheidegg till Grindelwald och vidare över Grosse Scheidegg till Meiringen. De fortsatte över Grimselpasset, genom övre Valais till Brig och vidare till Aletschglaciären och Zermatt.[

I oktober samma år började Tolkien studera vid Exeter College, Oxford. Han läste först klassiker men ändrade sin kurs 1913 till engelska språket och litteraturen och tog examen 1915 med förstklassiga utmärkelser.[30] Bland hans lärare i Oxford var Joseph Wright, vars primer av det gotiska språket hade inspirerat Tolkien som skolpojke.

Hans förmyndare, Fader Morgan, ansåg att det var “helt olyckligt”[T 4] att hans surrogatson var romantiskt inblandad med en äldre, protestantisk kvinna; Tolkien skrev att de kombinerade spänningarna bidrog till att han hade “dämpat [sina] tentor”.[T 4] Morgan förbjöd honom att träffa, prata med eller till och med korrespondera med Edith tills han var 21. Tolkien lydde detta förbud till punkt och pricka,[ 33] med ett anmärkningsvärt tidigt undantag, över vilket Fader Morgan hotade att avbryta sin universitetskarriär om han inte slutade.[34]

På kvällen på sin 21-årsdag skrev Tolkien till Edith, som bodde hos familjevän C. H. Jessop i Cheltenham. Han förklarade att han aldrig hade upphört att älska henne och bad henne att gifta sig med honom. Edith svarade att hon redan hade accepterat förslaget från George Field, bror till en av hennes närmaste skolkompisar. Men Edith sa att hon hade gått med på att gifta sig med Field bara för att hon kände sig “på hyllan” och hade börjat tvivla på att Tolkien fortfarande brydde sig om henne. Hon förklarade att allt hade förändrats på grund av Tolkiens brev.

Den 8 januari 1913 reste Tolkien med tåg till Cheltenham och möttes på perrongen av Edith. De två tog en promenad ut på landsbygden, satte sig under en järnvägsviadukt och pratade.

Vid slutet av dagen hade Edith gått med på att acceptera Tolkiens förslag. Hon skrev till Field och lämnade tillbaka sin förlovningsring. Field var “förskräckligt upprörd först”, och familjen Field var “förolämpad och arg”.[35] När Jessop fick reda på Ediths nya planer skrev Jessop till sin vårdnadshavare, “Jag har inget att säga emot Tolkien, han är en kultiverad gentleman, men hans utsikter är extremt dåliga, och när han kommer att vara i stånd att gifta sig kan jag inte föreställa mig Hade han antagit ett yrke hade det varit annorlunda.”[36]

Efter deras förlovning meddelade Edith motvilligt att hon konverterade till katolicismen på Tolkiens insisterande. Jessop, “liksom många andra i hans ålder och klass … starkt anti-katolsk”, blev upprörd, och han beordrade Edith att hitta andra boenden.[37]

Edith Bratt och Ronald Tolkien var formellt förlovade i Birmingham i januari 1913 och gifte sig i St Mary Immaculate Catholic Church i Warwick den 22 mars 1916.[38] I sitt brev till Michael från 1941 uttryckte Tolkien beundran för sin frus villighet att gifta sig med en man utan jobb, lite pengar och inga utsikter förutom sannolikheten att bli dödad i det stora kriget.[T 4]